Isabelle McAllister, "Skavank"-laga,vårda och uppskatta det gamla och nötta". Förlag: Norstedts, 2021

 År 1955 föddes undertecknad. Samma år publicerade Time Magazine en artikel med titeln "Throwaway Living". Det anses vara första gången som slit och slängbegreppet användes.

På den tiden ansågs det positivt. De nya engångsartiklarna sparade en massa tid, framför allt för hemmafruarna.Samma tid kom plasten in i vanliga människors vardag. Modernt och praktiskt var rubriceringen. Massindustri och överproduktion blev praxis. Och tiden från 1964  och fram till 1970-talets oljekris brukar kallas för rekordåren. Mellan 1950 och 1975 fördubblades svenskarnas köpkraft.

Och idag? Baksmälla. Med snart drygt 8 miljarder tvåbenta har vi inte möjlighet att leva kvar i engångssamhället och kasta allt på tippen och ständigt köpa nytt. 

Om detta  och att laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta har Isabelle McAllister, som sysslat med återbruk under lång tid, skrivit en bok: "Skavank".Hon menar på att vi måste vara nöjda längre med det vi någon gång skaffat oss för att minska vårt klimatavtryck. Sedan lär hon oss knepen som får de saker vi älskar att hålla längre. Och material som hon belyser är bl a glas, plast, keramik och porslin, läder och skinn, metall, pappar, sten och textil. Hon skriver om överkonsumtion, överproduktion och klimat och miljöpåverkan och hur det ser ut i världen.Läsaren får reda på varför saker går sönder och hon ger en underhållsplanför saker och ting.

Författaren Isabelle har bott i Indonesien och återger hur de behandlar avfallshantering.

1200 lastbilar fulla med avfall kör till världens största sopberg, Bantar Gebang, på ön Java, varje dag. Det innebär en lastbil varannan minut, dygnet runt, år ut och år in. Ingen sortering här. Allt läggs på nämnda hög.

Så här är det på åtskilliga håll i världen. Ohållbart.

Plast tar runt 400 år att bryta ned i vatten, 700 år under jorden , en aliminumburk kan ta 2500 år, en fisklina 600år, en blöja 450 år, papper sex månader osv osv i all oändlighet. Nu är det så att vi svenskar konsumerar 4,3 planeter på ett år och indonesierna knappt en planet per år. Sedan skriver hon om återvinning och dess konsekvenser.. eller inte. Onekligen intressant det hon skriver om detta i slutkapitlet.  Därför menar hon: "använd det du redan har så länge det bara går". Hjälp får du av den här boken.

Torbjörn Andersson

Jan Mårtenson: "Se döden på dig väntar", förlag: Wahlström&Widstrand, 2021

 Jan Mårtenson, 88 år, fd kungens kanslichef, ambassadör  och undergeneralsekreterare i FN för nedrustning, miljö och mänskliga rättigheter mm har nyligen utkommit med sin 49:e bok om antikhandlaren i Gamla Stan,Johan Kristian Homan, som även roar sig med att trassla in sig i mord och elände.

Undertecknad har läst alla. Alltid lika trevligt när det kommer en ny Homan.

Läsaren bjuds på välkänd miljö i antikhandeln i Gamla Stan, mycket från Stockholm, och ofta andra miljöer i andra länder.

Katten Cléo som måste vara världens äldsta katt, utan tvekan, finns givetvis med.

Numera är Homan gift och då med Säpo-anställde Francine som är mycket lik Julia  Roberts. Det har författaren varit noga med att understryka  inte bara en gång i böckerna. Och i nya boken flyttar de ihop!

Antikhandelskollegan Eric Gustavson i sina minst sagt färgstarka kläder  finns med, och ett av hans husorgan är Svensk Damtidning som i nya boken har en avgörande betydelse för diverse mord.

Kriminalkommissarien Calle Asplund drabbas även nu av Homans Kalle Blomqvist -äventyr(Asplunds kommentar).

Homan är hemma i Sverige den här gången men corona nämns inte. Men ändå förstår man att Mårtenson inte varit på research den här gången  i andra länder.

Andra länder finns med, ex. Kongo  och länder på Balkan som har en betydelse i handlingen.

Francines föräldrar har en herrgård vid Båven som besöks och dessa besök innebär mycket intressanta maträtter och dryckesjom. Svärfadern Archibald tar gärna fram cigarrlådan efter middagen.

Samhällskritiken i  olika former dyker upp emellanåt och kryddar det hela. Just Mårtensons synpunkter förmedlade via Homan är av betydande del varför jag läser Homanböckerna.

Sedan ges tips på mat och viner samt andra drycker vilket är trevligt.

Ser fram emot den 50:e boken om Homan.

Torbjörn Andersson

Klas-Göran Karlsson: "Folkmord", Historiska Media 2021

 Den här boken är resultatet av mer än trettio års arbete med att söka förklara och förstå folkmord. 

Så skriver författaren till boken, Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet.

Han har skrivit en rad böcker tidigare i ämnet och lett större forskningsprojekt med folkmord och deras verkningshistorier i fokus.

Hitler, förintelsen, Auschwitz, Stalin, den stora terrorn, Gulag, Idi Amin, Pol Pot, Slobodan Milosevic, fascism, nazism, kommunism, första världskriget, andra världskriget, kallakriget, Babij Jar, Katyn, Screbenica,dödsmarscher, terrorhungersnöd, atombombsfällning.....

Så inleds boken. Och med det vill Karlsson understryka att 1900-talet var extremernas, katastrofernas och massmordens århundrade.

Men han backar också tillbaka i historien och påvisar tidigare folkmord samt rötter till varför skedet blev som det blev på 1900-talet. 

Författaren menar  att den intressanta historien aldrig följer en enkel och isolerad utvecklingslinje.

Och just den här dubbelheten gör det massiva moderna våldet, förövat av statsmakter, deras byråkratiska och militära apparater och allsmäktiga politiska partier, särskilt intressant , och förfärande att utforska. För många våldsverkare i den äldre historien var målet enkelt och okomplicerat: att undanröja yttre fiender och på så sätt till sig själva inhösta olika slags omedelbara vinster. Från rikedomar, territorier och maktpositioner till heder och ära. Det innebar också att de besegrade männens släkter, familjer och barn  skulle likvideras. Så att de inte kunde hämnas.

De stora våldsyttringarna på 1900-talet framträder i en annan dager. Mer motsägelsefullt och ideologiserat. Karlsson menar att vi ännu, ett par decennier in i nästa sekel, är kvar i denna dager.

Ska man radikalt förändra och förbättra världen måste allt det gamla, människor, byggnader, maktförhållanden, ekonomier osv som står i vägen för den goda framtiden förintas.

Detta har varit en återkommande krigisk, folkmördande och revolutionär devis.

Ändamålet är att skapa en ny, modernare och bättre värld bebodd av en motsvarande ny människa, helgar medlen, också sådana som kortsiktigt leder till våld och lidande. Utgångspunkten för denna tanke, poängterar Karlsson, har hämtats från en övergripande modern ideologi, oftast av kolonialistiskt, rasistiskt, nationalistiskt, fascistiskt eller kommunistiskt slag. "För att göra omelett måste man knäcka ägg" sa Mao Zedong.

Intressant i boken är sammanställningen av den tyska folkmordslinjen(författarens egna ord), som inte bara var Förintelsen. Tyskarna var ex. rejält involverade i det armeniska folkmordet. Inte så uppmärksammat tidigare. Även tyskarnas intressen i Afrika blir behandlat.

Boken beskriver uppmärksammade folkmord och mindre belysta.

 Just de här mindre belysta höjer bokens värde samtidigt som läsaren förfasas över allt elände som sker och har skett i världen.

Professor Karlsson vill också betona att långt ifrån alla krig och revolutioner leder till folkmord. Han menar att det knappast finns en överbestämmande faktor eller en tillräcklig betingelse som förklarar alla folkmord. Dock finns det en variabel som oftare än andra har varit av avgörande betydelse: en folkmördande ideologi.Utan ett system av ideér om en ideal samhällsorganisation och en bättre värld, som förövare introducerar och som frustrerande människor fäster förhoppningar vid i situationer av kaos och förvirring, äger de flesta folkmord helt enkelt inte rum.

Han skriver också att många folkmord aldrig får de uppmärksamhet som de borde ha utanför den närmaste kretsen, antigen för att de inte passar in i vår världsbild eller för att ingen resursrik aktör för deras talan. 

Torbjörn Andersson

Jan Carlzon, "Se människan", Volante förlag 2021

Nyköpingssonen Jan Carlzon fick hämta pris i New York  1984 som vd för världens bästa flygbolag.

Innan dess hade en hel del hänt och efter priset en hel del. 25 juni fyller han 80 år.

Om detta och en del av hans privatliv återger han i nya boken "Se människan".

Förra boken av Jan Carlzon, "Riv pyramiderna" som kom 1985, blev en dundersuccé, inte bara i Sverige utan även i övriga världen. En av världens mest uppmärksammade managementböcker.

Och det kom en hel del i ämnet på den tiden...

Den nya boken 36 år senare har som röd tråd: se människan, lyssna och ta in.

Boken har bra flyt och onekligen så har Jan Carlzon också haft flyt och framgång. Men han tar även upp motgångar och uppförsbackar i karriären och  en del på det privata planet. Stundtals önskar man när man läser boken att han kunde ta upp sitt privatliv i högre grad än vad som görs.

Vi får följa Jan från barndom till nuläge. Vad tiden på Handelshögskolan i Stockholm innebar och sommarjobbet på Club 33. Sedan Linjeflyg och efter det tiden där han blev "SAS-Janne" med hela Sverige. Efter SAS blev det riskkapitalbolag mm. Många  olika människor i yrkeslivet som han har haft att göra med omnämns. Vissa lovordas och  en del får sig en känga. Jan menar själv  att han aldrig haft respekt för auktoriteter eller kändisskap och att han inte har sökt sig till den typen av människor för att sola sig i deras glans.Sina vänner har varit vanliga människor som från utsidan kanske inte är något speciellt, medan på insidan är de allt, menar han.

Men visst, han understryker ibland i boken att han  ex.bjudit Diana Ross och hennes man på middag hemma i Djursholm  och spelat tennis med president Bush i Washington.

Viktig mentor för Jan Carlzon har Curt Nicolin varit.

Intressant är också kapitlen i boken om föreläsningsturnéerna över hela världen. Inte minst då Colombia som han först inte ville åka till, rädd för att bli kidnappad. Det blev något helt annat när han väl kom dit.

Jan Carlzon skriver att han lämnar efter sin ledarskapsfilosofi det kärleksfulla ledarskapet och han hoppas att det lämnar ett avtryck som kommer till nytta och glädje för andra.

Hans sätt har varit att lyssna inåt, snarare än utåt. Viktigt  har varit att lyssnat på människorna i organisationerna, snarare än på dem som sitter i styrelserummen eller på höga positioner i samhället.

Och han understryker då att den information och de idéer som funnits i företaget har varit viktigare.

Han fortsätter: som ledare ska man inte tro att man måste ha alla svaren själv. Istället ska man lita på att människor, enskilda och i grupp, besitter mycket mer kunskap än man tror. Svaren finns därute. Tro mig, menar Jan , de finns därute. Det gäller bara att lyssna.

Boken är läsvärd. Jan Carlzons intressanta liv samt att boken speglar samhällsutvecklingen under samma tid. Journalisten Nadia Dyberg har hjälpt JanCarlzon med skrivandet.

Torbjörn Andersson

 

 En härlig bok. Både att hålla i (vävt omslag) och läsa.

Tomas Bannerhed vandrar runt en dag i maj på Lovön i Mälaren.

Illustrerad av Mattias Bäcklin. Förlag: Weyler, 2021.

Han beskriver naturen och det han ser och funderar på från kl 03:32 till 22.17.

Och det blir en hel del.

Jag har saknat någon svensk författare och skribent som kunde ha tagit över skrivandet i Gunnar Brusewitz anda. Fick uppfattningen rätt snabbt i boken att här har vi något som faktiskt kan vara det. 

Några kapitel till i läsandet och Bannerhed skriver ordagrant att han har Brusewitz som  sitt enmansuniversitet! Han rekomenderar Brusewits bok " Lång vår" från 1977som stimulerande färdlektyr för att följa våren. Helt rätt.

Klockrent. Så trivsamt och skönt. Bannerhed har ändå sitt eget målande språk och många gånger filosofiskt poetiskt framställande, helt rätt.

Boken är en fröjd för naturvännen med alla detaljer som författaren återger.

Har Gud sånglärkan i sitt snöre? Kajorna lägger huvudet på sned som Per Oscarsson.

Om tornseglare, fiskgjusen, gullvivor, sorgmantel, stenskvättor, gräs, flicksländor, steglits, nötväckan ,lupiner, myror, grönfinken, ormvråk, ringduvan och så mycket mer man kan se på en dag i maj på en ö i Mälaren.

Fåglars läte och hur han återger dessa blir lärdom för läsaren.

Vi tvåbenta får också funderingar och påpekanden när han stöter på nämnda. Sitt eget liv återspeglar han också bitvis , utan att det tar överhand från dagspromenaden.

Som ung brydde sig Tomas Bannerhed inte om naturen. Han skulle bli bäst i fotboll och i skolan, han skulle skulle skriva i tidningen och imponera på alla andra med exotiska resmål.

Naturen vara något som bara fanns, som en kuliss eller något man passerade på väg någon annanstans.

Uppväxten var med gran och björk och vilda djur inpå knuten, skogen och fågelsjön.

Naturen var liksom ingenting i sig. Lika intetsägande som kanske trottoarerna för en stadsunge.

Krogen blev viktigare än skogen.

En dag stod Tomas Bannerhed med några vänner vid en busshållplats på Norrmalmstorg i Stockolm.

Någon frågade vad det var för träd som såg så sjukt ut brevid oss. Visste Tomas det som kom från vischan?

Nej, men väl hemkommen nöp han i ett blad och satte sig med floran hemma i lägenheten. Det var en lind.

Då kom tanken: -detta går inte an! Att gå runt här på jorden i ett helt liv utan att veta vad träden och fåglarna och blommorna heter.

Sedan dess har hans liv blivit rikare. Skarpare ögon, större öron, och lugnare nerver, och blivit lite mer ödmjuk inför livets gåva.

Naturen har blivit en lugnande famn att söka sig till ,ett rum där man kan stövla in var som helst och få uppleva  den lilla ynnestlycka som kallas förundran.

Att ex. en dag i maj på Lovön stå och titta på en aurorafjäril mot allt det skirgröna omkring, sitta och lyssna på näktergalen och undra hur det ens är möjligt, nypa av en styvmorsviol eller liljekonvalj och bara känna wow.

Torbjörn Andersson

Anna Lihammer, doktor i historisk arkeologi och Ted Hesselbom, grafisk designer har nyligen utkommit med boken "Vikingen"- en historia om1800-talets manlighet. Förlag är Historiska Media,2021.

Boken skildrar hur den arketypiska bilden av vikingen uppstod, vilka behov den mättade i ett samhälle i upplösning och hur det påverkar bilden av historien idag.

Vikingar och vikingatid som fenomen skapades på 1800-talet,det är ju inget nytt, men här ges detaljer i hur det hela uppstod.

Författarna menar att 1800-talets skapelse är en relevant och befogad del av vår historia,Att den säger oss mycket om skapande av historiska bilder och gestalter, om hur 1800-talets föränderliga mansideal och  om hur historien brukades i maktens egenmäktiga gestaltning av sig självt, om behovet av att kontrollera det förflutna och hur  det kan användas. Den viking vi möter här är här för att stanna, oavsett hur mycket arkeologin fortsätter att motsäga den.

De fortsätter med att likt Frankensteins monster går den inte att styra och den får ingen ro.

Vad händer härnäst med vikingen eller vart tar den vägen till slut? Det går inte att säga.

Lihammer och Hesselbom understryker att det är inte i vikingatiden vi ska leta efter det..

Kanske det också är dags att befria vikingatiden från vikingen och att befria vikingen från vikingatiden?

Listan över produkter och av varumärken med ordet viking är lång. Går man in på Patent- och registreringsverket får man fler än 400 träffar på varumärkena med ordet viking inkluderat i namnet. Och  då gäller det Sverige.

Eller inom modet: "klä dig som en viking",maskulint och brutalt enkelt för en man, rejäla gummisulor, läderförkläde och oljerock.

Nazisterna använde vikingatemat i olika sammanhang. Beklagligt nog.

Men vikingen överlevde detta, och återuppstod ex. 1958 i filmen "Vikings"med Tony Curtis och Kirk Douglas i huvudrollerna. Filmen blev en stor succe, och bidrog till en global spridning av vikingatemat.

Så här radas en rad fakta och intressanta vinklingar upp i boken om marknadsföringen av vikingen.

Är du intresserad av historia och vikingar så har du här en intressant och givande läsning att greppa.

Boken fyller en väsentlig funktion med sin annorlunda belysning av vikingen.

Torbjörn Andersson
 

 Sociologen och medie/kommunikationsvetaren Johanna Lindell och statsvetaren/ chefen för tankesmedjan Arena knackade dörr på svenska orter hösten 2019. Dvs innan pandemin.

Platser där inkomsterna är låga, utbildningsnivån låg och missnöjet stort.

Boken "Det svenska missnöjet", Atlas förlag-2021, är resultatet av drygt 300 samtal med människor i trapphus, i vardagskök och på innergårdar.

Från Haparanda i norr, till Landskrona i söder, från Ställdalen i glesbygd, till hyreshusområdet i Sandvången, från småhusen i Ronneby till miljonprogrammet i Rannerbergen, Göteborg.

Författarna menar att missnöjet i Sverige är på rekordnivå.

Det gör också grogrund för att luta sig mot SD, som ett missnöjesparti.

Målet med intervjuerna har varit att få en djupare förståelse för det svenska missnöjet genom att höra människor själva, med sina egna ord, beskriva vad de är missnöjda med.

Många samtal kom att handla om invandring, och invandring var det tema som oftast kom upp i intervjuerna.

Det finns ett konkret missnöje med hur konsekvenser av invandring i form av otillfredsställande integration skapar problem i vardagen.Hur kulturkrockar leder till konflikter i bostadsområden, skolan, när nyanlända inte får jobb, vad ungdomar som inte lyckas komma in i samhället gör på dagarna. Långa vårdköer, det är invandringens fel, som tar resurser blir svaret.

Man anser också att det är ett problem att ta upp dessa frågor utan att bli kallad rasist.

Missnöjet handlar ofta om politiska frågor. Rikspolitiken uppfattas som elitistisk och tondöv.

Låter bekant, från USA. 

Slående är att många av intervjupersonerna upplever att våldet och kriminaliteten ökat markant i samhället. Brottligheten är "importerad" menar man.

Författarna till "Det svenska missnöjet" menar att de orter man besökt har människor konkreta materiella skäl att vara missnöjda med samhällsutvecklingen. Den svenska ekonomin växte under hela 2010-talet, som nation har vi blivit rikare. Men de stigande inkomsterna har inte fördelats jämlikt.

Från 2010 ökade jobbskatteavdragen klyftan mellan de som har en arbetsinkomst och de som får sin inkomst från Försäkringskassan eller a-kassan. Samtidigt har den offentliga sektorn nedrustats, vilket intervjupersonerna är vittnen till med olika svar.

Vad man hade önskat av boken är att författarna också kunde intervjuat folk på några orter där "eländet" inte är så uppenbart som de som beskrivs i boken. Orter där det byggs, med  högre utbildningsmöjligheter, infrastruktur som åtminstone utåt verkar ok. Och vilka svar som ges från människor där. Men annars så är boken "Det svenska missnöjet" onekligen läsvärd och faller i linje med nyligen utgivna "Klass i Sverige, ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet".

Torbjörn Andersson