Klas-Göran Karlsson: "Folkmord", Historiska Media 2021

 Den här boken är resultatet av mer än trettio års arbete med att söka förklara och förstå folkmord. 

Så skriver författaren till boken, Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet.

Han har skrivit en rad böcker tidigare i ämnet och lett större forskningsprojekt med folkmord och deras verkningshistorier i fokus.

Hitler, förintelsen, Auschwitz, Stalin, den stora terrorn, Gulag, Idi Amin, Pol Pot, Slobodan Milosevic, fascism, nazism, kommunism, första världskriget, andra världskriget, kallakriget, Babij Jar, Katyn, Screbenica,dödsmarscher, terrorhungersnöd, atombombsfällning.....

Så inleds boken. Och med det vill Karlsson understryka att 1900-talet var extremernas, katastrofernas och massmordens århundrade.

Men han backar också tillbaka i historien och påvisar tidigare folkmord samt rötter till varför skedet blev som det blev på 1900-talet. 

Författaren menar  att den intressanta historien aldrig följer en enkel och isolerad utvecklingslinje.

Och just den här dubbelheten gör det massiva moderna våldet, förövat av statsmakter, deras byråkratiska och militära apparater och allsmäktiga politiska partier, särskilt intressant , och förfärande att utforska. För många våldsverkare i den äldre historien var målet enkelt och okomplicerat: att undanröja yttre fiender och på så sätt till sig själva inhösta olika slags omedelbara vinster. Från rikedomar, territorier och maktpositioner till heder och ära. Det innebar också att de besegrade männens släkter, familjer och barn  skulle likvideras. Så att de inte kunde hämnas.

De stora våldsyttringarna på 1900-talet framträder i en annan dager. Mer motsägelsefullt och ideologiserat. Karlsson menar att vi ännu, ett par decennier in i nästa sekel, är kvar i denna dager.

Ska man radikalt förändra och förbättra världen måste allt det gamla, människor, byggnader, maktförhållanden, ekonomier osv som står i vägen för den goda framtiden förintas.

Detta har varit en återkommande krigisk, folkmördande och revolutionär devis.

Ändamålet är att skapa en ny, modernare och bättre värld bebodd av en motsvarande ny människa, helgar medlen, också sådana som kortsiktigt leder till våld och lidande. Utgångspunkten för denna tanke, poängterar Karlsson, har hämtats från en övergripande modern ideologi, oftast av kolonialistiskt, rasistiskt, nationalistiskt, fascistiskt eller kommunistiskt slag. "För att göra omelett måste man knäcka ägg" sa Mao Zedong.

Intressant i boken är sammanställningen av den tyska folkmordslinjen(författarens egna ord), som inte bara var Förintelsen. Tyskarna var ex. rejält involverade i det armeniska folkmordet. Inte så uppmärksammat tidigare. Även tyskarnas intressen i Afrika blir behandlat.

Boken beskriver uppmärksammade folkmord och mindre belysta.

 Just de här mindre belysta höjer bokens värde samtidigt som läsaren förfasas över allt elände som sker och har skett i världen.

Professor Karlsson vill också betona att långt ifrån alla krig och revolutioner leder till folkmord. Han menar att det knappast finns en överbestämmande faktor eller en tillräcklig betingelse som förklarar alla folkmord. Dock finns det en variabel som oftare än andra har varit av avgörande betydelse: en folkmördande ideologi.Utan ett system av ideér om en ideal samhällsorganisation och en bättre värld, som förövare introducerar och som frustrerande människor fäster förhoppningar vid i situationer av kaos och förvirring, äger de flesta folkmord helt enkelt inte rum.

Han skriver också att många folkmord aldrig får de uppmärksamhet som de borde ha utanför den närmaste kretsen, antigen för att de inte passar in i vår världsbild eller för att ingen resursrik aktör för deras talan. 

Torbjörn Andersson

Jan Carlzon, "Se människan", Volante förlag 2021

Nyköpingssonen Jan Carlzon fick hämta pris i New York  1984 som vd för världens bästa flygbolag.

Innan dess hade en hel del hänt och efter priset en hel del. 25 juni fyller han 80 år.

Om detta och en del av hans privatliv återger han i nya boken "Se människan".

Förra boken av Jan Carlzon, "Riv pyramiderna" som kom 1985, blev en dundersuccé, inte bara i Sverige utan även i övriga världen. En av världens mest uppmärksammade managementböcker.

Och det kom en hel del i ämnet på den tiden...

Den nya boken 36 år senare har som röd tråd: se människan, lyssna och ta in.

Boken har bra flyt och onekligen så har Jan Carlzon också haft flyt och framgång. Men han tar även upp motgångar och uppförsbackar i karriären och  en del på det privata planet. Stundtals önskar man när man läser boken att han kunde ta upp sitt privatliv i högre grad än vad som görs.

Vi får följa Jan från barndom till nuläge. Vad tiden på Handelshögskolan i Stockholm innebar och sommarjobbet på Club 33. Sedan Linjeflyg och efter det tiden där han blev "SAS-Janne" med hela Sverige. Efter SAS blev det riskkapitalbolag mm. Många  olika människor i yrkeslivet som han har haft att göra med omnämns. Vissa lovordas och  en del får sig en känga. Jan menar själv  att han aldrig haft respekt för auktoriteter eller kändisskap och att han inte har sökt sig till den typen av människor för att sola sig i deras glans.Sina vänner har varit vanliga människor som från utsidan kanske inte är något speciellt, medan på insidan är de allt, menar han.

Men visst, han understryker ibland i boken att han  ex.bjudit Diana Ross och hennes man på middag hemma i Djursholm  och spelat tennis med president Bush i Washington.

Viktig mentor för Jan Carlzon har Curt Nicolin varit.

Intressant är också kapitlen i boken om föreläsningsturnéerna över hela världen. Inte minst då Colombia som han först inte ville åka till, rädd för att bli kidnappad. Det blev något helt annat när han väl kom dit.

Jan Carlzon skriver att han lämnar efter sin ledarskapsfilosofi det kärleksfulla ledarskapet och han hoppas att det lämnar ett avtryck som kommer till nytta och glädje för andra.

Hans sätt har varit att lyssna inåt, snarare än utåt. Viktigt  har varit att lyssnat på människorna i organisationerna, snarare än på dem som sitter i styrelserummen eller på höga positioner i samhället.

Och han understryker då att den information och de idéer som funnits i företaget har varit viktigare.

Han fortsätter: som ledare ska man inte tro att man måste ha alla svaren själv. Istället ska man lita på att människor, enskilda och i grupp, besitter mycket mer kunskap än man tror. Svaren finns därute. Tro mig, menar Jan , de finns därute. Det gäller bara att lyssna.

Boken är läsvärd. Jan Carlzons intressanta liv samt att boken speglar samhällsutvecklingen under samma tid. Journalisten Nadia Dyberg har hjälpt JanCarlzon med skrivandet.

Torbjörn Andersson

 

 En härlig bok. Både att hålla i (vävt omslag) och läsa.

Tomas Bannerhed vandrar runt en dag i maj på Lovön i Mälaren.

Illustrerad av Mattias Bäcklin. Förlag: Weyler, 2021.

Han beskriver naturen och det han ser och funderar på från kl 03:32 till 22.17.

Och det blir en hel del.

Jag har saknat någon svensk författare och skribent som kunde ha tagit över skrivandet i Gunnar Brusewitz anda. Fick uppfattningen rätt snabbt i boken att här har vi något som faktiskt kan vara det. 

Några kapitel till i läsandet och Bannerhed skriver ordagrant att han har Brusewitz som  sitt enmansuniversitet! Han rekomenderar Brusewits bok " Lång vår" från 1977som stimulerande färdlektyr för att följa våren. Helt rätt.

Klockrent. Så trivsamt och skönt. Bannerhed har ändå sitt eget målande språk och många gånger filosofiskt poetiskt framställande, helt rätt.

Boken är en fröjd för naturvännen med alla detaljer som författaren återger.

Har Gud sånglärkan i sitt snöre? Kajorna lägger huvudet på sned som Per Oscarsson.

Om tornseglare, fiskgjusen, gullvivor, sorgmantel, stenskvättor, gräs, flicksländor, steglits, nötväckan ,lupiner, myror, grönfinken, ormvråk, ringduvan och så mycket mer man kan se på en dag i maj på en ö i Mälaren.

Fåglars läte och hur han återger dessa blir lärdom för läsaren.

Vi tvåbenta får också funderingar och påpekanden när han stöter på nämnda. Sitt eget liv återspeglar han också bitvis , utan att det tar överhand från dagspromenaden.

Som ung brydde sig Tomas Bannerhed inte om naturen. Han skulle bli bäst i fotboll och i skolan, han skulle skulle skriva i tidningen och imponera på alla andra med exotiska resmål.

Naturen vara något som bara fanns, som en kuliss eller något man passerade på väg någon annanstans.

Uppväxten var med gran och björk och vilda djur inpå knuten, skogen och fågelsjön.

Naturen var liksom ingenting i sig. Lika intetsägande som kanske trottoarerna för en stadsunge.

Krogen blev viktigare än skogen.

En dag stod Tomas Bannerhed med några vänner vid en busshållplats på Norrmalmstorg i Stockolm.

Någon frågade vad det var för träd som såg så sjukt ut brevid oss. Visste Tomas det som kom från vischan?

Nej, men väl hemkommen nöp han i ett blad och satte sig med floran hemma i lägenheten. Det var en lind.

Då kom tanken: -detta går inte an! Att gå runt här på jorden i ett helt liv utan att veta vad träden och fåglarna och blommorna heter.

Sedan dess har hans liv blivit rikare. Skarpare ögon, större öron, och lugnare nerver, och blivit lite mer ödmjuk inför livets gåva.

Naturen har blivit en lugnande famn att söka sig till ,ett rum där man kan stövla in var som helst och få uppleva  den lilla ynnestlycka som kallas förundran.

Att ex. en dag i maj på Lovön stå och titta på en aurorafjäril mot allt det skirgröna omkring, sitta och lyssna på näktergalen och undra hur det ens är möjligt, nypa av en styvmorsviol eller liljekonvalj och bara känna wow.

Torbjörn Andersson