En härlig bok. Både att hålla i (vävt omslag) och läsa.

Tomas Bannerhed vandrar runt en dag i maj på Lovön i Mälaren.

Illustrerad av Mattias Bäcklin. Förlag: Weyler, 2021.

Han beskriver naturen och det han ser och funderar på från kl 03:32 till 22.17.

Och det blir en hel del.

Jag har saknat någon svensk författare och skribent som kunde ha tagit över skrivandet i Gunnar Brusewitz anda. Fick uppfattningen rätt snabbt i boken att här har vi något som faktiskt kan vara det. 

Några kapitel till i läsandet och Bannerhed skriver ordagrant att han har Brusewitz som  sitt enmansuniversitet! Han rekomenderar Brusewits bok " Lång vår" från 1977som stimulerande färdlektyr för att följa våren. Helt rätt.

Klockrent. Så trivsamt och skönt. Bannerhed har ändå sitt eget målande språk och många gånger filosofiskt poetiskt framställande, helt rätt.

Boken är en fröjd för naturvännen med alla detaljer som författaren återger.

Har Gud sånglärkan i sitt snöre? Kajorna lägger huvudet på sned som Per Oscarsson.

Om tornseglare, fiskgjusen, gullvivor, sorgmantel, stenskvättor, gräs, flicksländor, steglits, nötväckan ,lupiner, myror, grönfinken, ormvråk, ringduvan och så mycket mer man kan se på en dag i maj på en ö i Mälaren.

Fåglars läte och hur han återger dessa blir lärdom för läsaren.

Vi tvåbenta får också funderingar och påpekanden när han stöter på nämnda. Sitt eget liv återspeglar han också bitvis , utan att det tar överhand från dagspromenaden.

Som ung brydde sig Tomas Bannerhed inte om naturen. Han skulle bli bäst i fotboll och i skolan, han skulle skulle skriva i tidningen och imponera på alla andra med exotiska resmål.

Naturen vara något som bara fanns, som en kuliss eller något man passerade på väg någon annanstans.

Uppväxten var med gran och björk och vilda djur inpå knuten, skogen och fågelsjön.

Naturen var liksom ingenting i sig. Lika intetsägande som kanske trottoarerna för en stadsunge.

Krogen blev viktigare än skogen.

En dag stod Tomas Bannerhed med några vänner vid en busshållplats på Norrmalmstorg i Stockolm.

Någon frågade vad det var för träd som såg så sjukt ut brevid oss. Visste Tomas det som kom från vischan?

Nej, men väl hemkommen nöp han i ett blad och satte sig med floran hemma i lägenheten. Det var en lind.

Då kom tanken: -detta går inte an! Att gå runt här på jorden i ett helt liv utan att veta vad träden och fåglarna och blommorna heter.

Sedan dess har hans liv blivit rikare. Skarpare ögon, större öron, och lugnare nerver, och blivit lite mer ödmjuk inför livets gåva.

Naturen har blivit en lugnande famn att söka sig till ,ett rum där man kan stövla in var som helst och få uppleva  den lilla ynnestlycka som kallas förundran.

Att ex. en dag i maj på Lovön stå och titta på en aurorafjäril mot allt det skirgröna omkring, sitta och lyssna på näktergalen och undra hur det ens är möjligt, nypa av en styvmorsviol eller liljekonvalj och bara känna wow.

Torbjörn Andersson